Hejsan, det var ett tag sedan... Hoppas allt är bra med er iallafall!
Jag önskar jag kunde skriva ett roligare och glatt inlägg såhär i juletid. Men själv är jag är ständigt trött. Sedan skäms jag och vill inte klaga för att det snart är jul. Jag vill ju vara glad men jag mår trist igen. Ändå har jag gjort saker utöver det vanliga. Till exempel har jag:

-Studerat djur på Skansen. 

Där fick jag se världens sötaste små apor, nämligen Lejontamariner (på bilden) och Dvärgsilkesapor.

Hur söt?! De var så små och hysteriska.

-Jag såg den nya "Harry Potter" filmen.

"Fantastic beasts and where to find them" var lite udda och mest underhållande för att man redan känner till Harry Potter världen sedan innan. Men fortsättningarna (hörde att det ska bli 5 filmer?!) ser jag ändå fram emot.

-Jag var på Kents konsert på tele2arenan!

Stämningen var så bra och vi hade stå platser, men det sabbades lite för nån jäkel var dålig i magen... Människokaoset på hemvägen var skrattretande hysteriskt. Tur att Vickys plan fungerade! Haha vi hade nog inte kommit hem på ett bra tag annars. 

Sedan har jag köpt julklappar, fikat i alldeles för många dagar i rad och firat mammas födelsedag plus pappas. Allt det har varit kul. Men samtidigt är dimman ständigt där. Den suger ut min energi fort som attan som en Dementor, när jag ändå nämnde Harry Potter... Trodde inte det skulle bli såhär långvarigt någonsin igen och det gör mig ledsen för allt kändes äntligen bra. Nu vet jag iallafall vad det beror på och förstår att jag inte är såhär när jag mår bättre. Det är tryggt. Jag ska lösa det till nästa år. 

Just nu vill jag bara ha lov och det börjar efter tolvslaget imorgon... Har en sista hemtentamen som ska in innan 23:59. Måste få den avbockad och därför planerar jag nu två sömnlösa nätter... sedan KANSKE en kan få njuta av sin ledighet.

Hyperbole and a half är något jag hittade från internet:

Alltså jag skrattade seriöst åt de här bilderna så det sved i magen nyss. Och då på grund av hur skrämmande exakt det är. Egentligen är det såklart inte roligt alls. Mer en igenkänningsfaktor som svider. Det där bittra och apatiska... Näe fy alltså att så många ska känna likadant. Just att det är så svårt att få tröst också. Jag vet själv att det inte går att lyfta någon annan som mår botten bara för att man själv tror att det snart blir bättre. Det är då man blir fräst i ansiktet. För det är exakt det som får en att må sämre. Det är ensidigt från båda perspektiven. Så kan jag känna iallafall och det är konstigt när jag har varit på båda sidorna, hur trångsynt man blir.

Nu ska jag inte babbla mer för jag måste skriva på min uppsats... eller sova. Hmm.

Hej så länge!