Jag gnäller om mitt hår för...

Jag SKA ha långt hår. Det är JAG. Haaaha men nu är det bara där och är konstigt "långkort". Det är kort för att vara mitt så att säga. Det gick nästan, faktiskt, ner till höften och det var för långt jag hatade det... men nu är det kortare än till mina skulderblad! Har inte haft så sen jag var nio år? Det är liksom bara AV.

Jag släppte ut håret idag för att kolla på det. Mamma flätade det igår direkt efter att hon hade klippt mig... Och jag fick en chock över hur fult det var. Det syns inte på bilden hur fruktansvärt ojämnt och kort det är! Fick panik, jag och mamma hade hysteriskt skrattanfall i en kvart så vi kände magmusklerna svida. Imorgon ska vi åka ut till Sandhamn... Och jag ville inte gå runt sådär. Blev bara värre när pappa gick förbi och sa "Det e ju skit fult! Varför skulle du klippa henne för?! Det är bara Björn Axén som gäller!" Hahaa Gud. Kl var runt 8 på kvällen och mamma fick dåligt samvete så vi for ner till Kista för nöd-klippning. Mamma sa som det var och frågade hur man kunde rädda frisyren. Hårfrisören skrattade och sa "Försök inte leka hårfrisörska, det blir aldrig bra. Men nu ska jag hjälpa! Ingen fara." Sen trimmade han och fixade och brände min hårbotten med världens varmaste hårfön som ångade. Jag hoppas att den gjorde det iallafall för det rykte, mycket... Men det var ingen fara sa han. Jag var genomsvettig, bokstavligen blöt på ryggen. Kändes som en evighet innan det äntligen var över. Och nu ser det ut såhär. Jag har typ phantom smärtor.